Tova Felicia Lyon

Jag ber om ursäkt på förhand för eventuella slarvfel och stavfel.

Det var ett tag sedan jag skrev något här, mer än ett år sedan faktiskt.

Men ibland får jag feeling, och ikväll fick jag det. Efter att jag tog bilen och bara åkte, och tillslut hamnade i Fjällsta. Mitt barndomshem.

 

Jag åkte till skolan. Fantastiska Fjällsta skola. När jag klev ur bilen och såg mig omkring kändes det så öde. Så övergivet.När jag kikade in genom fönstren insåg jag, de har stängt ner. Jag hade ingen aning om det. Det är sorgligt. Inga fler barn som jag kommer att få spendera sina första skolår där. Inga barn kommer lära sig läsa, skiva eller matematik. Inga barn kommer att få sin gund att stå på där. Och det är faktiskt sorgligt.

Jag såg mig omkring där. Jag fick små minnesbilder av saker. Som den där första dagen på skolan, när jag och en till tjej blev fast på en sten i träsket, vi skrek för att få hjälp, men ingen hörde oss. Det ringde in och vi blev sena, men vi tog oss tillslut från stenen och till fast mark. Jag kikade in genom fönstret till klassrummet, det klassrummet där jag för första gången fick en migränattack. Då när min lärares halva ansike helt plötsligt bara försvann. Jag kikade in i matsalen och tänkte på Lena, den fantastiska underbara mattant som var kanske den enda som hade full koll på min glutenallergi. Som alltid fixade glutenfritt till mig, och fanns det inte att köpa så bakade hon alltid själv.

 

Jag sprang genom skogen, på samma stig som jag så många gånger sprungit hem. Vägen kändes kortare, men jag var ändå mer anfådd än vad jag kommer ihåg att jag någonsin var när jag sprang där som liten.

På samma stig som jag fick min första puss av en kille. På samma stig som jag sprang i rädsla och fullständig panik den där gången jag fick migrän för första gången, hem till pappa.

 

Jag kom ner till ängen. Ängen där stallet ligger. Samma stall som min älskade häst bodde i, tillsammans med sin bästa vän Greta, min lillebrors get. Stallet jag spenderat otaligt många timmar i. Stallet där hon tog sina sista andetag, min första och enda häst.

Dörren var öppen dit in, inga hästar bor där nu, och det frestade verkligen att gå in där. Men jag lät bli.

 

Jag gick förbi huset där vi bodde. Jag, min mamma, min pappa och  min lillebror. Tillsammans med våra djur. Hundar, häst, get och kanin. Jag var tvungen att stanna och bara titta en stund. Tänka tillbaka på fina minnen. Kojan i mitt och brorsans rum, där jag en gång gömde en burk med rostad lök, och sedan lät min bror ta skulden för det. Det kunde ju inte vara jag, för jag tålde det ju inte, och han brukade stjäla den rostade löken. Skammen och det dåliga samvetet har förföljt mig sedan dess, och sanningen har kommit fram. Jag vet inte hur många gånger jag bett om ursäkt till honom för det. Men det lever fortfarande kvar en liten klump i magen.

 

Jag gick samma väg tillbaka till skolan som jag och min bror gick varje dag. Doften är densamma, doften av de där vita blommorna på träden.

Samma väg som jag galopperade i full fart med knappt någon kontroll på Zorina, i bara träns och täcke. Där jag sedan fick en utskällning av grannmamman, mamman till tjejen jag fastnade på stenen med, för jag hade varit så oansvarig som ridit så fort efter vägen där. Vad som helst hade kunnat hända.

 

Jag gick över fotbollsplanen på skolgården, såg mig omkring. Där jag hittade en kvarlämnad halvtrasig boll med orden "Fjällsta Förskola" skrivna.

Jag tog sats, och för sista gången gjorde jag mål på Fjällsta Skolas fotbollsplan.

 

I bilen på vägen hem funderade jag mycket.

Fjällsta är förknippat med så många känslor. Både glädje, men även sorg.

Jag var lycklig. En lycklig hästnörd med en egen häst och fantastiska föräldrar, och en lillebror som också var min bästa vän i livet.

Trots många motgångar och jobbiga saker. Som den dagen jag kom hem, och min mamma berättade att min älskade häst inte fanns mer, den dagen kommer jag aldrig att glömma. Smärtan i bröstet på en 12-årig flicka som just förlorat sin bästa vän, sin alldeles egna häst. Den är obeskrivlig.

Eller den dagen då mina föräldrar berättade att de skulle skiljas.

Men det är stället som satte grunden för den jag är idag. Då var jag ett förvirrat barn som inte visste min plats på jorden, eller i livet.

 

Därefter följde ett gäng jobbiga tonår. Det finns så mycket saker som jag ångrar och önskar att jag kunde få ogjorda.

 

Idag är jag 23 år. Och jag vet min plats i livet (typ), jag står stadigt på mina båda fötter och jag vet vem jag är. Fortfarande hästnörd, såklart..

Jag är stolt över mig själv och vad jag åstadkommit hittills. Att jag äntligen lyckades ta det där jäkla körkortet. Att jag tillslut sökte till utbildningen för att bli hästmassör. Och så mycket annat.

Jag har fått tagit tunga beslut, och även i vuxen ålder fått gå igenom saker som jag inte önskar för någon. Smärta utan dess like, både psykiskt och fysiskt. Men jag har tagit mig igenom det, och alltid kommit ut som en starkare människa.

Jag är tacksam för de personer jag har runt mig. Min familj, som ställer upp i vått och torrt. Jag har hittat en fantastisk kille som gör mig pirrigare än någonsin.

 

Jag är lycklig.