12:41:06
Straumur - evigt älskad och saknad
Hej på er.
Detta inlägg är både fint och lite jobbigt att skriva. Det handlar om en häst jag träffade. En häst som gav mig allt. Tillsammans gick vi genom blod, svett och tårar, men vi blev ett team tillsammans.
"Den här, honom ska du få ta första ridturen på efter att han fått på sig skor, du får ett uppdrag också. Du ska få honom att tölta" Det finns tydligen ett speciellt ord på isländska för den första ridturen efter att man skott hästen efter vintern. Men jag kommer inte ihåg vad det är. Den turen fick i alla fall jag ta.. Den ridturen som skulle starta något, något fint.
En stor vacker valack vid namn Straumur. Straumur betyder Ström, han fick sitt namn från när han var liten och trasslade in sig i ett elstängsel, med ström i. Han överlevde och namnet blev solklart!
När skorna var på plats sadlade jag honom och vi begav oss ut. Vi testade två varv i paddocken. Okej, han var inte galen. Bara överladdad. Så vi tog en sväng ut. Somsagt, överladdad. Det var som att sitta på en tickande bomb, frågan var inte om han skulle explodera, utan när. Vi taktade oss framåt. Smågalopperade mest. Tillslut exploderade han, när jag gav honom långa tyglar och sa 'spring' på en äng. Han sprang, med öronen spetsade, man kunde nästa känna lyckan i hans kropp när han fick sträcka ut. Hans galopp var stor och rund, det var som att vi svävade. När den värsta energin var borta tog jag försiktigt i tyglarna. Han lyssnade väldigt bra, och vi fortsatte hemåt, fortfarande inte helt lugnt. Fortfarande lite småglopp och taktande. Ingen mening att försöka träna på någon tölt denna gång. Vi kom tillbaka, rödblommiga och så lyckliga.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Så vacker, lyhörd och mysig.
Vi tränade och tränade. inget resultat. Jag blev frustrerad, han blev sur för att han inte fick flänga fram. Vi blev osams, men han var aldrig dum eller försökte sticka. Han försökte vara till lags. Men det gick inte.
Jag följde med Ída på en 2-timmars turridning då jag skulle lära mig den vägen och jag bestämde mig för att rida Straumur, perfekt träningstillfälle. Två timmar senare hade jag så ont i händerna. Två timmar i sträck hade jag fått hålla emot honom, hela tiden hålla in. Där och då var jag påväg och ge upp. Det kändes som att det inte fanns hopp. Men jag fortsatte. Så en dag fick jag utdelning för mitt slit. Han töltade! Jag trodde jag drömde. Det var ju bara några steg. Säkert ett önsketänkande så jag trodde han gjort det trots han inte gjort det. Vi testade igen, och det var ett faktum! HAN TÖLTADE! Äntligen!
Vi fortsatte träna, gav aldrig upp. Tillslut töltade han helt okej. Men jag kan erkänna att både han och jag tyckte det var roligare att sträcka ut i en härlig galopp än träna på att tölta ;)
Det var ofta vi stod och gosade i hagen. Han försökte aldrig springa ifrån någon när man kom in i hagen. Var aldrig vrång eller dum vid sadling eller pyssel. Snällare häst får man leta efter!
En natt när jag hade svårt att sova tog jag med mig telefonen och hörlurarna ut och promenerade. Jag hamnade utanför natthagen där hela flocken gick och betade. En del låg och sov. De flesta bara såg på mig och återgick sedan till att äta. En del lät sig bli klappad och en del gick undan.
Det låter kanske otroligt och mer som taget ur en film, men när jag vandrade omkring där bland hästarna såg jag en stor skugga komma mot mig i mörkret. Det var han som kom. Han la sitt huvud i min famn och vi kramades. Jag kliade honom i pannan och småpratade med honom. Jag kanske inbillade mig bara, men det kändes i alla fall som att vi hade något speciellt, som ingen annan hade. Min vackra Straumur.
Han följde med mig på Kjölur trippen, när vi red upp till norr. Att han var med och delade upplevelsen med mig är underbart. När jag red honom hade han tappat tölten igen, vi travade och galopperade mest, men vad gjorde det.
Men att se honom springa lös med flocken var magiskt. Han var ofta nästan längst fram och hans ögon lyste av lycka. Trots att det var så många hästar med hade jag aldrig svårt att se honom.
När jag skulle åka hem från Island var det allra jobbigaste farvälet till honom. Jag lämnade en bit av mitt hjärta med honom, men jag trodde att vi skulle ses igen nästa gång jag kom till Island.
Idag springer han på de evigt gröna ängarna. Det låter klyschigt, men jag är säker på att vi en dag kommer mötas igen, där på andra sidan.
Det är svårt att förklara det där speciella man kan känna till en häst. Speciellt för någon som inte känt det någon gång. Men jag älskar honom, nästan varje dag i ett och ett halvt års tid har jag tänkt på honom och saknat honom.
Vi ses på andra sidan, min änglahäst💕